Forskarrön

Massdöd bland japanska ostron

Pressmeddelande  •  2014-10-07 07:30 CEST

I mitten av september upptäcktes massdöd av japanska jätteostron i vattnen i Strömstadstrakten och på flera ställen i Oslofjorden. Därefter har liknande fynd gjorts söder ut i vattnen utanför Grebbestad och Lysekil.

Havs- och vattenmyndigheten, HaV, satsar nu 200 000 kronor på att undersöka orsakerna till massdöden.

Det japanska jätteostronet (Crassostrea gigas) upptäcktes 2007 i stora mängder längs den svenska västkusten. Ostronet kommer ursprungligen från västra Stilla havet men introducerades i Europa på 1960-talet och odlas idag, bland annat Frankrike, Belgien och Irland. Den klassas som en främmande invasiv art. Arten har en hög tolerans mot olika miljöförhållanden, är snabbväxande och etablerade sig också snabbt i de bohusländska vattnen. Under den kalla vintern 2009- 2010 märktes en kraftig nedgång men arten har sedan återhämtat sig och den anses i dag etablerad i Sverige, främst i Bohuslän men den finns även i norra Halland.

En vanlig orsak till massdöd bland jätteostron är det så kallade ostronviruset, Herpesvirus-1
- Hittills har de prover som tagits på döda jätteostron i Strömstadstrakten inte visat några tecken på ostronherpes. Vi kan inte heller i dagsläget se att dödligheten drabbat blåmusslor eller vårt platta ostron, säger Sofia Brockmark, utredare på enheten för biologisk mångfald vid HaV.
- Orsakerna till massdöden behöver utredas mer, bland annat genom analyser av djur- och växtplankton i de drabbade områdena. Vi behöver också undersöka om förändringar i havsströmmar och vattenkemi kan ha påverkat dödligheten.

HaV ger därför 200 000 kronor till Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, för att de tillsammans med experter på övriga områden ska kunna utreda orsakerna till den pågående och omfattande dödligheten av det japanska jätteostronet. Pengarna kommer bland annat att gå till att undersöka om ostronen påverkats av sjukdom eller giftiga alger och till analyser av vattenkemin. Förutom japanskt jätteostron så kommer även vårt platta ostron och blåmusslor att undersökas. 
- Vi behöver också få en bättre bild av hur omfattande dödligheten är och behöver därför hjälp från allmänheten. De som hittar döda jätteostron kan kontakta oss på HaV, säger Sofia Brockmark.

För mer information kontakta Havs- och vattenmyndigheten:
Kontaktperson Sofia Brockmark, utredare, enheten för biologisk mångfald, Havs- och vattenmyndigheten,
tfn 010-698 65 81, mobil 076-538 62 81, e-post sofia.brockmark@havochvatten.se

Lite allmänt om ostronets biologi och ostronfiske

Det europeiska ostronet, (Ostrea edulis), förekommer från Medelhavet i söder till Norge i norr. Utmed den svenska västkusten finns ostron ner till Varberg där den låga salthalten i vattnet begränsar utbredningen. De tätaste ostronbankarna finns vid 3 till 8 meters djup på sydvästsidan av öar med relativt sandiga, lätt sluttande bottnar.

Ostronen är tvåkönade vilket innebär att samma individ kan fortplanta sig både som hane och hona. När ett ostron blir könsmoget, vid ungefär ett års ålder, fortplantar det sig som hane. Vid treårs ålder kan de, om vattentemperaturen tillåter, först fortplanta sig som hona och därefter som hane igen. Sedan skiftar det mellan hane och hona under resten av livet. Om vattentemperaturen är för låg (< 16 °C) hinner de dock inte bilda mogna ägg tillräckligt fort och fortplantningen riskerar att misslyckas.

Den ojämna nyrekryteringen av ostron vid svenska västkusten har ofta förklarats av att tillräckligt varmt bottenvatten endast uppträder vart 5-6:e år. Befruktningen av de hundratusentals ostronäggen som varje hona bär, sker då hon andas/äter och pumpar in havsvatten i vilket hanarna släppt sin mjölke. Efter någon veckas yngelvård inne i honans mantelhåla, släpps de fritt simmande larverna ut i vattnet. Efter ytterligare ett par veckor söker sig larverna ned mot bottnen för att "kitta" sig fast på något hårt underlag, för att härefter sitta på samma ställe retsen av livet.

I slutet av 1600-talet hade rådmannen Anders Kock med medhjälpare ensamrätt att fånga ostron i Bohuslän. Som betalning för denna förmån skulle han varje år tillgodose hovets behov av ostron. Med tiden blev tillgången på ostron mindre och Kock fick problem att uppfylla förpliktelsen till hovet. År 1698 upphörde privilegiet och ostronfisket blev fritt för alla. Det berättas att fångsten av ostron i Bohuslän var mycket riklig vissa perioder men också att kalla vintrar, för hårt fisketryck m.m. decimerade bestånden igen. År 1921 kom "ostronpesten" som lär ha slagit ut ostronbestånden i både Frankrike, Holland, Danmark och Sverige.

De svenska landningarna av ostron under efterkrigstiden finns redovisat i figur 1. Man kan här tydligt se hur kraftigt landningarna fluktuerat. För att få en jämn produktion av ostron och därmed en bärkraftig ostronnäring, har man vid ett flertal tillfällen försökt att odla fram ostronyngel för utsättningar på lämpliga bottnar. Bl.a. samlade man under början av 1900-talet in inhemska ostronyngel som sedan flyttades runt till olika bankar för att slutligen placeras i grunda havsvikar för gödning innan försäljning. Av olika orsaker, bl.a. kriget och de stränga vintrarna 1940-42 misslyckades verksamheterna. På senare tid har intresset för odling av ostron åter ökat och sedan några år tillbaka pågår ett ostronprojekt vid Tjärnö marinbiologiska laboratorium. Projektet syftar till att utröna möjligheten att under kontrollerade, gynnsamma betingelser kläcka fram ostronyngel i landbaserat kläckeri för senare utsättning på naturliga ostronbankar eller i hängande korgar.

Till skillnad från andra marina arter tillhör ostron vattenägaren ut till 200 meter från strandlinjen, och utan vattenägarens tillstånd är det endast tillåtet att plocka ostron vid de statligt ägda kronoholmarna. För att få fångas skall ostronet ha en minsta diameter på 6 cm. Tidigare fick man endast fånga ostron under september till april, men sedan 1 januari 1994 är det tillåtet att plocka ostron året runt.

Fig. 1
Fig. 1