Ostronakademien

 

Dikt & verklighet

Kulturens Värld om Ostrea och ostronfestivalen

Det lilla slemmiga blötdjuret ostron avnjuts numera av allt fler svenskar. På restauranger och i kokböcker hittar vi plötsligt massor av olika sätt att äta eller tillaga ostron. Och varför dricka dyr champagne till, när ett glas porter i själva verket är den traditionella sven- ska drycken till ostron? På Irland sköl- jer de ner sina ostron med Guinness.  Marianne Ovesens reportage om vårt svenska ostron som publiserades 2010 i Kulturens värld kan du läsa i sin helhet här. 

Ostron - en kulinarisk resa i tid och rum

En bok om ostron. Fakta om odling och olika arters utbredning över världen. Om restauranger och ostronentusiaster samt råd och tips om hur man öppnar och tillreder ostron. Recept samt förslag på vilka drycker som passar att servera till.

 

Författare: Hansare, Lars; Hansare, Jane

Förlag: Stockholm BW

Ostronsnoa

Nu är Ostronsnoa från Grebbestad inspelad av Wästbälgarna

Redan de gamla Grekerna..........

Att ostron åtnjutits sedan urminnes tider vet vi redan. Nigel Moore är ostronfantast, och driver bl.a. bloggen the oyster’s my world har studerat detta lite mer ingående och du kan läsa mer om de gamla grekernas förhållande till ostron om du klickar här.

Ostron - framgångssaga

Läs en intressant rapport om hur man kan öka intresset för ostron i Sverige.  Läs här

Tända ljus, ostron och mycket plåster

I morse tittade de underligt på mig, grannarna. Undra på det. Kan jag någonsin förklara vad som hände? Vi skulle ha en intim middag i helgen, bara hustrun och jag, tända ljus, smäktande musik, kylda drycker och ett stort fat ostron.
På gatan i mitt samhälle kostar ostronen mindre än svenska räkor på snabbköpet i Stockholm, så i lördags skulle vi slå till med ostronorgie hemma. Det var första gången. Jag trodde jag hade allt så snyggt ordnat. Där satt min kära livskamrat , vackrare än någonsin, ljusen var tända, musiken spelade och jag bar in ostronen på ett stort fat. De låg på en bädd av krossad is, precis som jag sett dem på restaurangerna. Ostron, dessa sinnliga, saftiga havsläckerheter, är min favoriträtt och nu skulle jag alltså själv bjuda på dem hemma. Där låg de på isen, skrovliga, hårda, men läckra inuti. Bon appétit, som man säger i Paris. Bon bon på dej själv, sa hustrun, hur gör man? Hon satt med en av dessa stenklumpar i handen. Faktum var att jag hade ingen aning. "Tja, man tar väl ostronet så här och så liksom...." Jag vred och vände på stenklumpen som sakta smulade av sig liksom fiskfjäll i handen på mig. Men någon öppning såg jag inte.
Jag lade ner den havsdoftande stenklumpen på tallriken, tog besticken och jagade runt klumpen som en ishockeypuck över faten, den f lög iväg, ut över tallrikskanten, ut över bordet, ljuslågorna f laddrade, mina rörelser blev alltmer häftiga och ryckiga och hustrun, som sett så glad och förväntansfull ut, hade fått ett allvarligt och bekymrat drag i ansiktet.
Desperat snurrade jag den jäkla stenklumpen som doftade hav och tång, som smulades och jäklades, men som vägrade öppna sig. Jag blev nu allt mer förbannad. Jag skulle inte ge mig. Den jävlaklumpen skulle inte besegra mig. Hustrun kom nu med typiskt kvinnliga kommentarer av typen "borde du inte tagit reda på innan...." Ilsken tog jag ostronet med mig till arbetsrummet, där fanns verktygslådan. Jag prövade skruvmejsel, syl, pryl. Jag slängde verktygen, kanske något häftigare än jag borde, jag kanske kommenterade de totalt odugliga redskapen något högre än vad man skulle göra en intim afton på tu man hand med sin älskade. Jag hittade en äkta svensk morakniv, tog den och med ett samurajvrål högg jag kniven i kanten på ostronet. Då skrek jag en gång till, nu på ren svenska, kniven slant, jag skar mig i handen, blodet sprutade, ostronet f lög över rummat, ramlade ner i skrivmaskinen, öppnade sig och läckert doftande havsslam rann sakta ner bland tangenterna.

Där stod jag, blödande och, måste jag erkänna, ropande mycket irriterande anmärkningar om ostronen konstruktion, samtidigt som jag liksom sparkade på möblerna i rummet. Av bara farten tog jag ännu ett ostron, ryckte till mig en hammare, drämde till ostronhelvetet på skrivboret så att allt dess sinnliga innehåll stänktes in i nästa månads redovisning. Just då ringde det på dörren. Jag ryckte upp den och såg min vänlige franske granne stå där med ett papper i handen, något han ville visa mig. Men han hade ett konstigt uttryck i ansiktet. "Jag kan kanske komma tillbaka senare", sa han tveksamt, men han hade faktiskt redan bestämt sig. Han försvann. Där stod jag och andades häftigt med blod rinnande från från den ena handen och en morakniv i den andra. Jag stängde dörren och upptäckte då vad min granne måste ha sett. Min älskade satt vid middagsbordet, men framåtlutad med
huvudet i armarna.
Hon sov djupt, efter en lång och ansträngande arbetsvecka. Men hur kunde grannarna veta det.
Jag stängde ytterdörren, städade så gott jag kunde. Lade plåster på tummen, slängde ostronen i
soptunnan, vispade några ägg, väckte min älskade och bjöd på en god bondomelett serverad med kylda drycker, utan tända ljus eller smäktande musik. En dov tystnad låg över rummet som stank av havstång, och vad man än stoppade i munnen knastrade det stilla av krossade ostronskal.
Min älskade log tappert, men då jag förklarade att nästa vecka ska vi ha sniglar och jag tänker koka dem själv, för de var så billiga på torget ­ då bleknade hon. 

 

Ur Gallfeber av Herman Lindqvist (1988) (Publicering godkänd av författaren)